Klockan sju på kvällen fälldes ankaret på vårt fartyg, Professor Multanovskiy, strax öster om bukten mellan Canna och Sanday. Canna var det första av de två ”naven” i Roland Svenssons skotska ö-värld, det andra var Out Skerries. De båda ingick i den resa i Roland Svenssons kölvatten som Äventyrsresor arrangerade tillsammans med vännerna i våras, med Roland Svenssons son Torbjörn som expeditionsledare.
Canna är känd för sin skyddade hamn, men det försiktiga ryska befälet ville inte gå in med fartyget, kanske var det i största laget. Det var för sent på kvällen att fara in med gummibåtarna. I kikaren syntes stenkyrkan med byggnadsställningar på ön Sanday. En gångbro förenar den med Canna. Men hamnen och Campbells hus som var vårt främsta mål låg dolt av en skyddande udde. Bakom oss i öster reste sig Mull 811 meter över havet. Canna når 211 meter. Horisontlinjerna är andra i Stockholms skärgård.
Hit kom Roland första gången 26 februari 1951. I dagboken noterar han: ”Mina förväntningar (som också innehöll en stor del oro) har inte kommit på skam. Kl. 17.15 angör vi piren. John och Margaret Campbell är de största kännarna av gaelisk folklore.” Hit skulle han återkomma under många år, vänskapen blev livslång. Redan vid första besöket stannade Roland kvar flera veckor. En snöstorm drog över ön och den 14 mars noterar han ”jag breder ut mina teckningar och akvareller på golvet i mitt arbetsrum. 22 teckningar. 7 akvareller + skissbok i fickformat … I am slightly improving”.
På morgonen for vi in med gummibåtarna. Campbells stenhus ligger herrgårdslikt i bukten. John Campbell, som förutom att vara folklivsforskare också hade studerat skotsk lantbruksekonomi, köpte ön 1938 för att pröva sina idéer om ö-jordbruk. Amerikanskfödda hustrun Margaret Fay Shaw Campbell var förutom fotograf också hon folklivsforskare och kännare av folkmusik och tillsammans skapade de ett litet kulturcentrum på ön. I sin självbiografiska From the Alleghenies to the Hebrides räknar hon upp en lång rad vetenskapsmän, författare och konstnärer som gästat dem, och först bland konstnärerna Roland Svensson.
Vi togs emot av Magda Sagarzazu som är arkivarie och husets föreståndare samt Sheila Lockett som var Campbells assistent, arkivarie m.m. och kände Roland och Ingrid. Campbells skänkte Canna till National Trust of Scottland 1981, men bodde kvar på ön. De gick bort 1996 respektive 2004. Nu är det meningen att Canna ska utvecklas som kulturcentrum, kanske byggas till. Som så många öar kämpar Canna mot avfolkningen; som mest levde här 400 personer, i början av 1950-talet var de 38, nu är de 16. Men investeringar görs alltjämt, hamnpiren är nybyggd.
Huset står närmast oförändrat sedan Campbells lämnade det; med möbler och föremål av alla de slag. I ena vardagsrummet står den stora Steinwayflygeln som var så viktig för Margaret tillsammans med andra instrument; musiken hade en central plats. I det andra stora rummet har man dukat upp ett bord med ”rara” föremål; gamla kartor, sjökort och böcker, prov på fjärilssamlingarna och åtskilliga fotografier av Roland och hustrun Ingrid.
KMedan gruppen gjorde en vandring upp över ön fick jag tillsammans med Torbjörn en grundlig visning av huset av Magda. Övervåningen har ett stort bibliotek som Roland redan vid första besöket fruktade att han skulle slukas av, och fint snickrade skåp rymmer Campbells vackra fjärilssamlingar. På väggarna hänger flera verk av Roland. I huset finns också en stor brevsamling. Breven 1964-71 hinner jag fotografera innan det alltför snart är dags för avsegling. De visar hur engagerat Roland tog sig an öfolket på Tristan da Cunha i sydatlanten och hur han fick stöd av Campbell med olika skrivelser till de brittiska myndigheterna.
Vid den för Roland så viktiga ögruppen Out Skeeries – eller Skerries som man vanligen säger – ankrade vi i mynningen av North Mouth och kunde lyckligtvis gå i gummibåtarna; vid Fair Isle hade sjöhävningen varit för kraftig. Av Shetlandsöarnas ögrupper ligger denna längst i öster. På Skerries pågick redan förberedelserna för en stor gemensam fest på huvudön Housay, Husön – många namn är av nordiskt ursprung och de flesta av invånarna känner sig lika nordiska som skotska, det är närmare till Bergen i Norge än till Edinburgh.
Ögruppen är liten och skiljer sig starkt från Hebriderna, öarna är lägre med flikiga vikar som ger goda hanmöjligheter för mindre båtar. En bro leder över till Bruray – broön med fiskhamnen. På höjden ovanför ligger ett prydligt vitt hus med typiska gavelskorstenar. Det var här Roland brukade bo och det bör ha passat honom väl; överblickande både hamnen och fyren på Bound Skerry.
Till festen bjöd man in gäster från andra delar av Shetlandsöarna. Tillsammans var vi omkring 100 personer i The Hall som tog del av den rika måltiden innan borden plockades bort och folkmusikgruppen Frader Gamla stämde upp till dans som fortsatte långt in på natten.
Tre gånger hann Roland besöka Skerries innan han skrev Ensliga öar 1954. Skerries framstod som något av ett ideal, tre egenskaper hade hjälpt dem ”till seger över ett stormigt hav och karg natur: en bärande livstro, fördragsamhet och förmåga till samarbete.”
Befolkning som länge legat kring 120 invånare har idag sjunkit till runt 70. Men öns överlevnadsförmåga framhävs allt jämt. Fisket har gått tillbaka, men man har också fiskeodling och turism – och eftersom många fartyg gått under kring öarna är sportdykning populärt. Fram till 1970-talet hade ön bara förbindelse med omvärlden en gång i veckan. Nu kommer en havsgående bilfärja de flesta dagarna i veckan.
Vid ena kortväggen satt Anna Henderson, drygt 70, och överblickade dansen – hon är överhuvud för klanen Hederson som betytt så mycket för ön och som Roland skildrat. Vi är några som söker upp henne dan därpå i sluttningen på Housay. Hon tog fram en teckning av en ung kvinna i 16-årsåldern – hon själv porträtterad av Roland.
Från hennes glasveranda såg vi hur sjön började slå upp allt höger kring inloppen och vi bröt upp. Stormvarning var utfärdad, men stormen dröjde; vi skulle möte den på hemvägen mellan Foula och Shetlandsöarna. Ett mäktigt skådespel som satte öbornas liv i relief.
/ Ulf Sörenson